Finlandssvensk melankoli

Människor i ett höghus utan annat gemensamt än att de är grannar - det är en bra utgångspunkt för en roman tycker jag. Alla förutsättningar finns för intressanta, och kanske humoristiska, möten och samtal.

I romanen Baton Rouge av Agneta Ara har vi just den här utmärkta utgångspunkten. Persongalleriet består av grannarna i ett höghus, sinsemellan helt olika människor. I centrum står Bengt, äldre, ensam och handikappad, samt Blossom, ung, sårbar och sorgsen. De har båda känt sig övergivna i sin barndom, och särskilt tillbakablickarna på Blossoms barndom med en far som öppet förnedrade henne känns berörande.

Agneta Ara är poet och hennes språk är vackert. En stämning av gammaldags melankoli som jag känner igen från tidigare finlandssvenska romaner och noveller vilar över texten. Emellanåt är hennes formuleringar också roliga och träffande, som när hon beskriver en äldre människas känslor inför en smarttelefon: "Att ha hela världen med städer och alla människor tillgängliga i ett så litet format, liggande i fickan eller portföljen. Kanske tappa allt."

Ändå är det som om texten i den här romanen för det mesta inte riktigt skulle nå fram till mig. Trots vissa berörande partier känns händelserna oengagerande. Det hela blir för poetiskt och konturlöst för min jordnära smak.