Familjeproblem av sällsynt slag

Sällan stöter man på en bok som det är så svårt att skriva om som Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Nästan alla bloggare och recensenter som skrivit om den konstaterar samma sak.

Orsaken är inte att boken i sig skulle vara svår, men den är uppbyggd så att man först långt in i läsningen förstår vad den handlar om. Själva temat är ovanligt och skulle vara intressant att filosofera kring, men gör man det så kan man inte undgå att "spoila" boken, dvs förstöra läsupplevelsen för folk genom att avsjöja för mycket.

För egen del måste jag erkänna att mitt intresse för boken avtog en aning när jag fattade vad det hela gick ut på. Men visst är det en bok man gärna läser, den är humoristisk, den beskriver familjelivets svårigheter på ett medryckande sätt, person- och miljöskildringen sitter rätt bra. 

Ändå är jag inte helt övertygad. Själva "temat", som jag alltså inte ska nämna vilket det är, blir trots allt ganska ytligt behandlat. Författaren borde ha fokuserat mer på det. I stället kastas läsaren hit och dit, och belastas ställvis av ett irriterande pladder.

Med tidsmaskin till Fattigsverige

Vissa gamla böcker är som reportage från en svunnen värld. Att läsa Harry Martinsons Nässlorna blomma är som att  åka tidsmaskin till Fattigsverige. 

Boken är självbiografisk och handlar om Martinsons uppväxt som utarrenderat kommunalt fattighjon. Tre gårdar och till sist fattighuset självt beskrivs in i minsta detalj. Människor, djur, miljöer, allt blir tydligt för läsarens blick.

Även om Martinson försöker undvika att låta självömkande är det klart att berättelsen är oerhört gripande. Ett barn som växer upp utan kärlek och utsätts för ständigt våld betraktas i våra dagar som ett barnskyddsfall, men på den här tiden tycks det som vi idag ser som anständighet och humanism inte ha varit något man brydde  sig om.

Nog är det smått otroligt att Sverige på bara hundra år har gått från omänsklighet i den här skalan till  dagens moraliska medvetenhet.

Nässlorna blomma är också skönlitterärt en fin upplevelse. Författaren har ju fått Nobelpriset. Särskilt imponerad är jag över kombinationen av ett glasklart berättande där läsaren aldrig behöver fundera på vad som egentligen avses, samtidigt som poesin flödar. Lite trögt kommer boken igång men sedan är det full fart hela vägen. Stor litteratur håller för tidens förändringar. 

Varför blev farmor och farfar nazister?

Nej, inte ytterligare en högklassig prisbelönt bok utan liv, tänker jag en bra bit in i Jupiters öga av Oline Stig. Och det räcker verkligen farligt länge innan romanen lyfter. Men i det här fallet lönar det sig att kämpa, för när romanen äntligen tar fart så gör den det med besked, och därefter kan man inte sluta läsa.

Jupiters öga bygger på verkligheten. Författaren får reda på att hennes farföräldrar blev medlemmar i det norska nazistpartiet år 1942, mitt under brinnande krig. Hon besluter sig för att försöka förstå varför de gjorde ett sådant val.

Romanen är uppbyggd på ett ganska speciellt vis, fiktiva avsnitt varvas med rapporter om författarens sökande i arkiv och hennes funderingar kring nazismen överhuvudtaget. Jag tycker det funkar bra, förutom i ett fall som känns ganska trist för läsaren. Då avslöjar författaren nämligen att en av personerna är helt påhittad. Det ville jag verkligen inte veta mitt under pågående läsning! Gärna efteråt förstås, i en intervju till exempel.

Nå, det var en liten om än förarglig detalj. I övrigt är Jupiters öga en otroligt färgstark, spännande och intellektuellt utmanande bok. Särskilt nu under pågående flykting- och rasistdebatt känns den rykande aktuell, fastän den kom ut redan 2010. Själv har jag vetat väldigt lite om Norge under kriget, så också den biten blev en riktig aha-upplevelse.

Succéförfattare tappar greppet

Visserligen är verkligheten underbarare än dikten och i princip kan vad som helst hända. Men när en bok börjar smaka konstruktion ryggar jag tillbaka. En kvinna som först efter fyra års äktenskap avslöjar för sin man att hon har en mor i livet, till exempel. Låter inte alls trovärdigt i mina öron.

Det finns en hel del annat mindre smickrande att säga om När förnuftet sover av Inger Alfvén. I min ungdom var Alfvén omåttligt populär. Jag läste allt hon skrev och älskade det, börjande från Dotter till en dotter från 1977. Nu har jag inte läst henne på kanske tjugo år och tänkte det var dags att återuppta bekantskapen. Men har hon tappat greppet?

Boken handlar om en åldrande kvinna som faller och behöver hemhjälp. Hennes man är författare och kämpar med sin bok. Huvudpersonerna är riktigt knoppiska för att använda en hederlig finlandism, och man har svårt att förstå att de står ut med varandra. Boken känns alltför utdragen och pladdrig, först mot slutet börjar den ta sig en aning.

Psykologiskt finns här för all del vissa snuttar som känns spännande och äkta - som då båda makarna drabbas av en - naturligtvis helt hopplös - förälskelse i den unga flyktingkvinna som blir hustruns hemvårdare. Också avsnitten där författaren kämpar med sin skräck för åldrande och död känns relevanta.

Men i övrigt vågar jag inte rekommendera den här boken. Folk har så ont om tid så man vill ju inte lura nån att läsa något som inte känns livsnödvändigt.

Inte världens bästa Stockholmsskildring

Ambitiöst är ordet.  Louise Boije af Gennäs Stockholmsskildring Högre än alla himlar är första delen i en trilogi som ska omspänna hela 00-talet. Jag vet inte hur det har gått med de två övriga delarna men jag har nu läst del 1 på 500 sidor som kom ut 2010.

Början på boken är otroligt tråkig och fick mig att tveka. Men det blev snabbt bättre och ganska snart lärde jag mig att hålla reda på personerna. Visserligen kommer det snart nya downperioder i berättandet, men emellanåt känns texten igen fräsch och till och med lite gripande.

Att boken är tänkt som en tidsskildring framgår av att decenniets alla stora händelser finns med och påverkar huvudpersonerna. Men också deras privatliv beskrivs förstås. De är alla överklass eller övre medelklass men någon klasskildring är boken inte. Huvudpersonerna diskuterar och filosoferar, men sällan just om klassfrågan.

I princip gillar jag boken. Här finns lite Stockholmsatmosfär, här finns lite sorglös inrednings- och matlagningsporr, här finns tidvis nästan djupsinniga diskussioner, här finns smånostalgiska tillbakablickar på ett decennium som på många sätt var dramatiskt.

Men något irriterar. Huvudpersonerna kommer en inte in på livet, de förblir teoretiska konstruktioner. Diskussionerna blir ofta träiga och abstrakta. Humor saknas. Skillnaden mellan god och dålig underhållningslitteratur är svår att definiera, man bara känner den i ryggmärgen. Boken har också fått dåliga recensioner. Faktiskt tråkigt att författarens ambitiösa projekt inte riktigt ser ut att ha lyckats.

En lesbisk Dostojevskij

Det känns som att jag mest har klagat på det jag läst denna sommar. Men nu blir det lovord. "Jag kan inte komma på en enda negativ sak att säga om boken" står det i ett recensionscitat på pärmfliken, och jag instämmer.

Hyresgästerna av Sarah Waters handlar om en tidigare välbärgad familj som förlorat sin förmögenhet och tvingas ta hyresgäster, ett ungt par. Dottern i familjen och den kvinnliga hyresgästen blir förälskade. Det hela utspelar sig i London på 1920-talet, då lesbisk kärlek ännu var oacceptabelt.

Mer än så säger jag inte om intrigen eftersom det handlar om en spänningsroman.  Samtidigt håller boken ändå hög litterär kvalitet. Allt sitter rätt - personpsykologin, de historiska miljöerna, den otroligt skickligt uppbyggda intrigen.

Boken har dessutom en moralisk dimension som emellanåt för mina tankar till Dostojevskijs Brott och straff. Mycket riktigt har författaren också jämförts med Dostojevskij.

Trots 600 sidor kändes boken inte för lång. Ett mästerverk, helt enkelt.

Träig släktskildring

Jag har grubblat en del på varför jag har så svårt med Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter. I princip är det en bok jag borde gilla, en brett upplagd släktskildring med ett myller av karaktärer. Miljön är en bruksort med allt vad därtill hörer av klassklyftor och brist på jämställdhet, högst intressant med andra ord.

Ändå är det utan entusiasm jag fortsätter läsa boken. Jag läser ut den närmast av nyfikenhet på om den inte i något skede trots allt ska öppna sig för mig. Men det gör den inte. Varför?

För det första känns personerna i boken underligt abstrakta. De har visserligen egenskaper och karaktärsdrag, men ändå är de suddiga i konturen. När de råkar ut för tragedier är jag därför totalt oberörd. Till saken hör att samtliga karaktärer verkar lida av något slags depression. Det ligger en dyster stämning över hela boken som gör att den känns tung och otillgänglig.

För det andra är boken på tok för mångordig. Här finns långa stycken som man i praktiken bara skummar eftersom de känns fullkomligt onödiga. Kvasifilosoferande som inte säger något alls. Slumpmässigt slår jag upp första bästa sida och hittar genast ett typiskt citat: "Det är inte slöseri att göra sig av med sådant som hindrar en människas framfart. Det är motsatsen. Man har till exempel inte en matsalsmöbel eller ett bokskåp framför dörren, det skulle betraktas som vansinne." Hmm? Varför vill författaren belasta läsaren med sådana självklarheter?

Ett par gånger kommer berättelsen in på spår som väcker mitt intresse, till exempel den unga kvinnan som till synes medvetet låter sig misshandlas av sin blivande make. Men så fort det gnistrar till glider författaren redan över på följande person, utan att på minsta sätt tillfredsställa läsarens nyfikenhet.

Trots mina invändningar har boken fått pris och goda recensioner, så den måste ha något som jag inte lyckades upptäcka.